Jag har aldrig riktigt förstått den där standardfrasen man alltid får från de man visar upp sin nyfödda/e bebis för: Tänk vad fantastiskt att allt fungerar. Vilket mirakel att allt finns på plats som det ska.
Jag brukar nicka lite oengagerat och mumla något otydligt tillbaka. Mmmm. Visst, det är UNDERBART. Men handen på hjärtat. Är det egentligen det som är det riktiga miraklet när det gäller barn egentligen? Jag menar. Hur många barn har du sett där allt inte fungerat som det ska? Erfarenheten säger åtminstone mig att de flesta barn föds med tio fingrar och tio tår och alla andra organ där de ska vara, välfungerande som en intrikat maskin som fungerar just för att den blivit byggd precis enligt ritningarna. För det är ju det vi blir. Vi blir byggda enligt genetiskt inkodade ritningar. Och, ja. Visst kan det gå fel med de genetiskt inkodade ritningarna också. Men det sker inte lika ofta som att felen faktiskt beror på miljörelaterade orsaker. Exempelvis, rökande under graviditeten leder till för tidig födsel med risk för att barnen föds med ännu ej utvecklade organ. Alkoholdrickande under graviditeten skadar fostrets celler, det leder till FAS – fetal alcohol syndrome. Sedan har vi ju andra lite mera svårfångade miljörelaterade bovar i dramat. Exempel där är miljögifter, olika kemikalier som gör att foster föds missbildade. En sådan sak bara som att bo i närheten av en stor frukt- eller grönsaksodling i stor skala där kemiska bekämpningsmedel används kan leda till fosterskador och födsel av barn som saknar någon eller några delar av det vitala maskineriet. Ibland upptäcks det inte förrän åratal senare när det drabbade barnet, nu vuxen, får cancer. Så är det något som inte fungerar som det ska, så beror det oftast på den mänskliga faktorn.
Jag tycker att det verkliga miraklet är när föräldrar, gång efter annan, lyckas följa barnet i utvecklingen och ge det alla möjligheter som finns för att utvecklas till sin maximala potential. Att ett barn kommer oskadd ut ur livets hårda skola, det är ett mirakel om något! Tänk så fantastiskt, att utvecklas till en harmonisk, levnadsglad, välfungerande individ trots alla gropar och potthål längs vägen. Så otroligt, fantastiskt underbart! Lets face it! Vi är alla maskrosbarn på ett eller annat sätt.
Det finns ju så många saker som kan gå fel längs vägen. Utan att ana det kan vi föräldrar orsaka vårt barn skada genom att säga eller göra fel saker när ett barn inte är kognitivt redo för sådant. Eller genom att inte göra och inte säga rätt saker vid rätt tid i barnets utveckling. Jo. Man har ju läst artiklarna som basunerar ut hur viktigt det är med stimulans för barnets utveckling. Eller andra artiklar som säger att barn behöver gränser för att känna sig trygg och, handen på hjärtat, vilken förälder ruckar inte på gränserna i svaga stunder för att bespara sin ögonsten några tårar? Människor är som bekant bara människor och är inte på något vis felfria eller allvetande, även om det nu skulle vara hemskt praktiskt att vara det. Barns utveckling går framåt i rask takt och det är så mycket som ska klaffa för att våra barn ska växa upp till harmoniska varelser, istället för, som alternativet kan bli, individer på glid i samhället. Det låter dramatiskt. Men ta till exempel ett litet barn som varit väldigt blygt under uppväxten. Föräldrarna har velat skona sitt barn från obehag och har därför svarat i barnets ställe när någon tillfrågat det. Vad blir resultatet? Jo, mest troligt blir det ett barn som inte törs prata för sig själv och därmed framstår som sjukligt blyg. Vips får barnet stämpeln ’social fobiker’. Men var ligger egentligen problemet? Hos barnet som inte fått möta världen själv och därmed inte haft någon chans att vinna tilltro till sin sociala förmåga? Eller hos föräldern som välmenande velat skona sitt barn från obehag?
Jag såg häromdagen en artikel om en barnpsykolog som slutat att presentera sig själv som barnpsykolog. Istället presenterar hon sig som föräldrapsykolog. Helt underbart tycker jag! Om ett barn beter sig illa eller konstigt på något sätt så är det i många fall miljörelaterat och inte genetiskt predisponerat, även om det naturligtvis kan vara genetiskt också. Jag tror att man i många fall kan komma till rätta med ett barns ’problem’ genom att ge föräldrarna insikt i sin roll i det hela.
Eller varför inte ge de olika institutionerna i samhället insikt i sin roll i det hela? Som exempel kan man ta en skola där allvarliga mobbningsproblem finns och där åtgärderna mot mobbning är obefintliga eller för svaga. Kanhända är det drabbade barnet högljutt i att stå på sig för sina rättigheter, men eftersom mobbarna är mindre känslosamma och hörs mindre så läggs skulden på mobboffret. Kanske mobboffret till och med på grund av detta blir utpekat som den som mobbar och vips så har man stämplat barnet ’problembarn’. Var ligger egentligen problemet? Den svaga strukturen i skolans åtgärder mot mobbning som har gjort att det inte finns kunnig personal på plats att identifiera de verkliga problemen? Eller på barnet som bara försöker stå upp mot sina plågoandar?
Det verkliga miraklet mina vänner. Det verkliga miraklet är barnen och deras förmåga till att anpassa sig i de flesta situationer som livet kastar in dem i. Det verkliga miraklet är barnen, DET tål att upprepas. Så fram för fler föräldrapsykologer.